Legenden

 Legenden om Gelert har en speciell plats i alla Irländska varghundsägares hjärtan.

En stig längst en sluttning vid Glaslyn leder till Beddgelerts mest berömda
attraktion - Gelerts grav.
Enligt legenden markerar stenmonumentet på fältet söder om byn Gelerts sista vilorum, hunden som på 1300-talet ägdes av Llewelyn, prins av nordwales.

Historien berättar om när prinsen en dag var ute på jakt utan sin trogna hund som
normalt alltid följde sin herre.

Då Llewelyn återvände till sitt hem efter jakten möttes han av Gelert som var alldeles blodig runt munnen och på kroppen.
Prinsen som blev skräckslagen av synen sprang in för att söka rätt på sin son,
endast för att finna en tom barnsäng.
Sängkläderna och golvet var täckt av blod.

I tron att Gelert hade dödat sonen höjde prinsen sitt svärd och tog livet av sin hund,
vars dödsskrik blandades med ljudet från ett gråtande barn.

Llewelyn letade och fann sin son oskadd, men vid sidan av barnet låg ett antal vargar,
dödade av Gelert.
När Llewelyn insåg sitt misstag fylldes hans hjärta av sån ånger, skam och sorg över
sitt misstag, att han aldrig mer efter den dagen log.
Den ångerfulla prinsen lät begrava och resa en stor minnessten över sin trogna och
hjältemodiga hund på den plats som sedemera gav byn dess namn,
Beddgelert vilket betyder; Gelerts grav.

Den Irländska Varghunden har urgamla anor och omtalas bla i de gamla gaeliska sägnerna och är även omtalad i Njals Saga.

Varghunden tillhör vinthundsgruppen och är Irlands nationalras.
Den tros komma från Mellanöstern och kom till Irland med kelterna före år 1500 f Kr.
Ägd av hövdingar och dess likar var den högt skattad som gåva och ett bevis på
yppersta uppskattning.
Varghundar såldes aldrig, fick man inte någon som gåva, blev man aldrig varghundsägare. Man kunde t o m köpa sig fri från ett dödsstraff med en varghund.

Denna mäktiga hundras användes ursprungligen i strid.
Den jagade ensam eller i par och förväntade spåra upp, följa efter, nedlägga bytet
samt bära hem det.
 Bytet var varg, björn, älg och hjort.

I dagens Varghund finns inte mycket kvar av denna jaktinstinkt.
En vinthund jagar främst med synen, som är bättre än hos många andra raser.

Under 1500-talet omtalas den i brev och sånger som den enorma vargjägaren på Irland, och på 1700-talet började rasen omnämnas som nästan helt utdöd.
På 1800-talet kom räddningen för Varghunden i form av Captain George Augustus Graham som startade en återinrättning av rasen.

Förutom ett fåtal hundar av troligt varghundsursprung använde han skotsk hjorthund och grand danois för att skapa det vi idag kallar Irländsk Varghund.

När man ser bilder på Grahams hundar, tycker man de ändo ligger rätt långt ifrån vad
 vi idag kallar och ser som en Irländsk Varghund, men då bör man minnas att grunden lades av denna man och genom omsorgsfull avel på dessa grunder har varghunden idag ett utseende, som väl överensstämmer med de lyriska beskrivningarna i de gamla sagorna.

Varghunden kom till Sverige på 1300-talet som gåva till en svensk kung.

Den första som kom till Sverige i modern tid, importerades 1929 av Carin Lindhé,
 Kennel Mountbanks. Sedan blev det ett uppehåll i den svenska uppfödningen men
1960 fick rasen ett nytt uppsving genom kennel Ljuna, Bo och Margareth Johansson

Tiara har varit hos Fotografen: STUDIO Jonssons Foto i Skärholmen

-Hm....... Det är väl så här man står och håller sina vackra öron?????

Startade Nyår 2004/2005

[Välkommen] [Min Man] [Mina Barn] [Jag] [Familjens Album] [Irländsk Varghund] [Tiara's Album] [Dobermann] [Petit Brabancon] [Chihuahua] [Katter] [Bengal Katt] [Pura Raza Española] [SPANIEN 2008] [Pedro Clares] [Thorill Löllke, Konstnär] [Islandshästar] [Hästbilder] [Hästar till Salu] [Sålda Hästar] [Länkar] [Övrigt] [Kontakt]